Hur livscoaching hjälpte en sörjande mamma att hitta mening igen

Det otänkbara

Vissa historier är svåra att berätta, men Patricia bad oss dela hennes genom CoachCompass eftersom hon tror att den kan hjälpa någon annan. Patricia Holloways värld tog slut den 15 mars 2024, när hennes 16-årige son Ethan dödades av en rattfyllerist medan han cyklade hem från skolan. På ett ögonblick förstördes allt som betydde något – varje plan, varje dröm, varje antagande om hur livet skulle fungera.

'Folk säger att tiden läker', säger Patricia tyst. 'Det gör den inte. Tiden sätter bara avstånd mellan dig och den värsta dagen i ditt liv. Men såret sluter sig inte. Man lär sig bara att bära det annorlunda.'

I 18 månader efter Ethans död levde Patricia i en dimma. Hon gick igenom rörelserna – jobb, matinköp, tvätt – men kände ingenting. Hennes äktenskap var ansträngt. Hennes överlevande dotter, 13-åriga Maya, kämpade, och Patricia visste att hon inte var emotionellt tillgänglig nog för att hjälpa till.

Ett milt förslag

Vi delar Patricias historia med hennes tillstånd eftersom det är en av de mest rörande resorna vi har bevittnat genom CoachCompass. Patricias sorgterapeut hade hjälpt henne att överleva den akuta fasen, men efter ett år kände hon sig fast. Inte i aktiv förtvivlan längre, utan i en grå tomhet som kändes permanent.

Hennes terapeut föreslog att komplettera deras arbete med en livscoach – någon som kunde hjälpa Patricia att tänka på framtiden, ett koncept som kändes omöjligt och nästan stötande. 'Hur planerar man en framtid när personen man planerade den för är borta?'

Hon hittade en livscoach på CoachCompass vars presentation nämnde 'skapande av mening efter förlust'. Deras första samtal varade i två timmar.

Bygga på trasig mark

Patricias coach försökte inte 'fixa' hennes sorg eller skynda på henne mot positivitet. Istället hjälpte hon Patricia att acceptera en paradox: att livet kan vara permanent trasigt OCH ändå värt att leva. Att mening inte ersätter förlust – den samexisterar med den.

De arbetade långsamt, försiktigt, under många månader. Först med självvård (Patricia hade slutat träna, äta ordentligt och sova). Sedan med relationer (återkoppla med sin dotter, sin man, sina vänner). Sedan, försiktigt, med syfte.

'Min coach frågade mig: Om Ethan kunde se dig just nu, vad skulle han vilja för dig? Den frågan bröt mig. För jag visste exakt vad han skulle säga. Han skulle säga, Mamma, sluta sitta i mörkret. Gå och gör något.'

Grunden

Arton månader in i coachingen lanserade Patricia Ethan Holloway Foundation, dedikerad till cykelsäkerhet och förebyggande av rattfylleri. Hon började tala på skolor, samarbeta med lagstiftare och samla in pengar för skyddade cykelbanor i sitt samhälle.

'Jag har inte 'kommit över' att förlora Ethan. Jag kommer aldrig att komma över det. Men min coach hjälpte mig att förstå att jag kan hedra hans liv genom att leva mitt eget fullt ut – inte trots sorgen, utan vid sidan av den. Hon gav mig tillåtelse att känna glädje igen utan skuld. Det var den största gåvan någon någonsin gett mig.'

Patricia handleder nu andra sörjande föräldrar genom stiftelsen. 'Min coach visade mig att min smärta har ett syfte. Inte att Ethan dog av en anledning – det kommer jag aldrig att tro. Men att vad jag gör med min smärta är mitt val. Och jag väljer att göra det meningsfullt.'